Dystert...

Tusse, jag älskade dig så, nu saknar jag dig så!

Sällan har det fällts så många tårar i vår familj. Ena dagen var han här så busig och go, men så helt plötsligt togs han ifrån oss. I fredags morse ringde veterinären och sa att Tusse blivit mycket sämre, att det inte fanns något att göra. Han hade fått nya kramper och de trodde inte att han såg längre. De visste inte vad det berodde på, kanske en hjärnskada... Vi hann inte ens in för att se honom levande en sista gång, de ville inte att han skulle lida mer... Min stackars katt. Vad hade han väl gjort för att förtjäna så tidig bortgång? Vi våndades över att ta beslut om hans liv i 1,5 dygn men sen fick vi veta att det bara fanns en utväg.

Här är så tomt hemma! Ingen som springer runt våra fötter, hoppar upp på bordet eller myser i knät så mycket. Dizzy myser i knät en del, men annars ligger hon mest och slöar...

Tusse var bara 9 år, vi hade haft honom hos oss sedan han var liten. Saknaden är enorm! Både min man och jag är ledsna här hemma... Mirabelle grät när vi berättade. Tur att barn snart kommer att tänka på annat och inte grubblar som vi. Själv tänker jag massor. På saker han gjorde och ångrar att jag skällde osv. De gick så fort. Kan inte fatta det. Han var ju en familjemedlem... Kommer aldrig att glömma min söta, underbara, älskade katt!

Hoppas ni har det bra vänner! Kram på er!!